fredag, mars 20, 2009

Slagen som formade Västerlandet, del 4: Lepanto & Wien

Den västerländska civilisationen har en lång och ärorik historia. Det var här demokratin tog sina första stapplande steg. Här har stora imperier och stolta kungadömen haft sina domäner. Alltid har det varit hem för fria folk som åstadkommit storverk inom kultur, teknologi och välstånd. Men utvecklingen fram till dagens moderna västerland har inte alltid varit enkel och utan sina utmaningar. Sedan urminnes tider har yttre fiender från öst önskat underlägga sig västvärlden, och hade det inte varit västerlänningarnas förmåga att föra krig hade det sannolikt inte existerat något väst idag.
Vi befinner oss idag i en situation där det yttre hotet fortfarande är påtagligt, även om det istället för arméer nu tagit form i mass-
invandring, genom vilken främmande kulturer lyckats skaffa sig större inflytande över väst än vad de någonsin lyckades med genom krig. Samtidigt förfaller väst inifrån, försvagat av politiska ideal om internationalism och mångkultur. Idag mer än någonsin är det viktigt att minnas vår historia och de slag som formade väst och säkrade vår frihet från österländsk dominans. Därför publicerar jag nu en serie i fyra delar om slagen som avgjorde den västerländska civilisationen öde. Läs, lär och låt dig inspireras.

Del 1: Periska krigen
Del 2: Slaget vid Chalons
Del 3: Slaget vid Tours
Del 4: Slaget vid Lepanto & Belägringen av Wien


Del 4: Slaget vid Lepanto &
Belägringen av Wien


Turkarna, korstågen och Bysans fall
På 1500-talet var den Umayyadiska dynastin sedan länge borta och de sista muslimska utposterna på den Iberiska halvön hade fallit under slutet av 1400-talet. Det muslimska hotet mot Europa hade dock ingalunda avtagit. Redan på 1000-talet hade Islam fått en stark ställning bland de turkiska stammarna. Förenade under sin nya religion påbörjade dessa en expansion och kunde snabbt erövra mindre närliggande länder. Turkarna som nu kallade sitt rike för det Seldjukiska väldet (efter sin ledare Seldjuk) gick därefter i krig mot den kristna världens verkliga stormakt, det Bysantiska riket. Med Koranen som rättesnöre hade de samma mål som Umayyaderna före dem och som dagens islamister: muslimskt världsherravälde.
År 1071 möttes de båda rikena i en avgörande strid utanför staden Manzikert. Förutom sin reguljära armé hade den Bysantiske kejsaren det så kallade Väringagardet med sig, en trupp av utländska legosoldater som faktiskt till större delen bestod av svenska vikingar! Men detta hjälpte föga, trots assistansen från väringarna blev slaget en förödande förlust för Bysan och resulterade att större delen av den
Anatoliska halvön hamnade under turkisk kontroll.
Rädda för nya förluster sökte det Bysantiska riket nu hjälp utifrån. Kejsare Alexios skickade flera brev till Påvedömet i Rom där han bad om militär assistans för att hålla tillbaka den muslimska anstormningen Det skulle dröja, men år 1095 uppmanade påven Urban II till ett
korståg österut, dels för att hjälpa Bysan men också för att ge kristna pilgrimer en säker resväg till det heliga landet, något som den muslimska närvaron omöjliggjorde. Med andra ord var korståget en akt av kristet självförsvar, inte ett oprovocerat anfallskrig mot fredliga muslimer som många av nutidens politiskt korrekta gärna vill ge sken av.
Under de kommande 200 åren skulle striderna mellan muslimer och kristna rasa innan den turkisk-egyptiska alliansen genom sitt massiva numerära överläge segrade och säkrade Islams ställning som mellanösterns dominanta religion.
Korstågen hade dock försvagat turkarna och när den mongoliska invasionen kom blev deras landområden erövrade och under några år var turkarna vasaller under mongolerna. Detta var dock bara under en kortare period. Under slutet av 1200 uppstod på nytt ett turkiskt rike under den Oghuziska stammen vilka snabbt erövrade övriga områden befolkat av turkar och utropade det Osmanska riket, en ny turkisk stormakt hade sett dagens ljus. Turkarna ödslade ingen tid utan fortsatte det dom påbörjat 200 år innan och gick på nytt till anfall mot Bysan. Och även om man inte förmådde att inta huvudstaden Konstantinopel erövrades hela Anatolien och stora delar av Balkan och på 1400-talet hade det mäktiga Byantiska riket reducerats till området runt Konstantinopel och ytterligare ett par isolerade plättar av land som alla var helt omringade av det Osmanska riket. Det sista dödande slaget kom 1453 när en här på 100.000 Osmaner efter två månaders belägring stormade Konstantinopel och besegrade de blott 7000 försvararna. Vad som följde sedan skulle gå till historien för sin uppseendeväckande grymhet och brutalitet. Stora delar av staden ödelades i plundringarna, butiker och hem plundrades och dess ägare dödades, kyrkor vandaliserades och dess nunnor och präster våldtogs, mördades eller såldes som slavar. I Haga Sofia, världens största och vackraste kyrka, sökte tusentals stadsbor skydd från övergreppen, men till föga nytta. Kyrkans portar slogs in, kyrkan plundrades och de män, kvinnor och barn som sökt skydd där blev alla ursinningslöst massakrerade. När plundringarna var över fullbordade sultanen skändningen av Haga Sofia genom att bygga fyra minareter runt kyrkan och omvandlade den till en moské. Så slutade det Bysantiska rikets tusenåriga historia.

Karta över det Osmanska riket

Sjöslaget som räddade Italien
Under de närmsta 200 åren skulle det tidvis råda krig mellan turkarna och olika europeiska stater, tidvis en bräcklig fred. Men turkarnas ambitioner att utvidga sina gränser på bekostnad av det kristna Europa var det knappast någon som betvivlade. Under första hälften av 1500-talet utökade det Osmanska riket sitt territorium genom att underlägga sig bland annat Ungern, Moldavien och Transylvanien.
Man ställde därefter in siktet på de rika stadsstaterna och spanska besittningarna i Italien. För att möta detta hot bildades på Påvedömmets initiativ 1571 en "helig liga" bestående av Spanien, Malta, Venedig och Genua. Nyheten om denna nya allians fick säkert många att höja på ögonbrynet, Venedigs relationer med Spanien och Genua var vid den här tiden minst sagt dåliga. Att en allians trots detta kunde komma till skott visar tydligt hur allvarligt hotet från det Osmanska riket var, härskarna i Spanien, Genua och Venedig var tvungna att lägga gammalt groll åt sidan och kämpa tillsammans för att kunna rädda sina folk undan träldom och islamiskt tyranni.
Till befälhavare över den gemensamma flottan som skulle besegra turkarna utsågs spanjoren Don Juan d'Austria, som samlade sina styrkor vid ön Korfu, utanför den grekiska västkusten, medan den Osmanska flottan under befäl av Ali Pascha låg samlad söderut i Lepanto. Efter att ha hållit rådslag med sina underofficerare bestämde sig d'Austria att anfall var bästa försvar och satte segel mot Lepanto, och i Patrasbukten, utanför Lepanto mötte de Paschas flotta. Slaget kunde börja.
Sett till antalet skepp var de båda sidorna jämnstarka, både d'Austria och Pascha förfogade över knappt 300 skepp. Utöver detta hade muslimerna placerat kanoner på land som skulle ge eldunderstöd åt flottan, men trots detta var det tveklöst européerna som var de starkare denna dag. Medan utvecklingen länge stått mer eller mindre stilla inom den osmanska krigsmakten hade mycket hänt i Europa under de senaste 100 åren. Den heliga ligans skepp var inte bara välbyggda, utan även utrustade med nya, moderna kanoner vars eldkraft var klart överlägsen allt vad deras muslimska fiender kunde uppvisa. Utöver detta hade ligan sett till att bemanna sina skepp väl inför de kommande bordningarna. Utöver roddare och sjömän fanns där även spanskt elitinfanteri, tyska legosoldater och sist men inte minst: de ryktbara riddarna från Johanniter-ordern. De sistnämnda hade redan visat sin duglighet i strid mot turkar 1565 då de slog tillbaka avsevärt större turkisk arme som försökt erövra deras hemö.
Den överlägsna kvalitén på såväl artilleri som soldater bar snabbt frukt i centern av striden. Flera turkiska skepp sänktes omgående och ännu fler blev så illa åtgångna av artillerielden att dom inte längre gick att använda. Efter den inledande beskjutningen följde handgemäng när fartygen och deras besättningar gjorde sitt bästa för att ramma och borda fienden. Det muslimska flaggskeppet Sultana lyckades ramma det europeiska flaggskeppet Real och de båda flottornas befälhavare stod nu öga mot öga. I striden som följde blev d'Austria sårad i benet, men för Pascha slutade det ännu värre när en spansk soldat högg huvudet av honom med ett kraftfullt svärdshugg. Förlusten av sin befälhavare blev ett hårt slag mot moralen i den osmanska flottan och centerdivisionen bröts.
Även på flankerna rasade striderna men där såg det inledningsvis inte lika ljust ut för den heliga ligan. På den vänstra flanken blev de två högsta befälen utslagna. Första befälet Agostini Barbarigos sårades svårt och lämnade över befälet till Federigo Nani, som snart blev dödad. Moralen höll dock bland deras underordnade som fortsatte strida. Vändningen kom sedan efter hjälp från oväntat håll. Årorna på de turkiska skeppen skötes av kristna slavar som satt fastkedjade på sin post. Om skeppet sjönk var dessa dömda att följa med ner i djupet. På något sätt lyckades dock slavarna på några av skeppen att bryta sina bojor och revolterade mot sina turkiska plågoandar. Det turkiska underbefälet Scrirocco blev ihjälslagen av slavarna och snart tappade hans underordnade modet och flydde precis som sina allierade i mitten.
På den högra flanken anfördes den muslimska flottan av den fruktade Ulaj Ali. Ali var född i Italien av kristna föräldrar men hade i vuxen ålder konventerat till Islam och svurit trohet till det Osmanska riket. Han var nu ökänd för sin grymhet i strid och sitt avgrundsdjupa hat mot icke-muslimer. Han var därtill en erfaren och mycket skicklig befälhavare som redan tidigare stridit mot italienare och besegrat dem. Mot honom stod den genueiske generalen Gian Andrea Doria, en man med betydligt mindre ryktbarhet. Faktum var att Dorias undermåliga ledarskap och vägran att följa order från den överordnade d'Austria hade kunnat sluta med katatrof för ligan. Att detta inte skedde får man tacka hans vältränade soldater för, som trots bristen på dugligt ledarskap kämpade väl och gick segrande ur striden. Framför allt var det Johanniter-riddarna som visade prov på oerhörd disciplin och stridsfärdighet. När striden var över låg många av dem döda, men var och en av dem hade tagit med sig tio osmanska soldater i döden.
Ligan hade segrat, men det hade varit en dyrköpt seger. 7000 européer hade förlorat livet och 12 galärer hade sänkts. Turkarnas förluster var dock ännu större. Ligan hade dräpt 25000 män, sänkt eller erövrat 180 galärer och dessutom räddat 12000 kristna slavar ur turkisk fångenskap. Den turkiska flottan hade krossats och Sydeuropas hamnstäder och handelsfartyg var säkra. På land var dock den osmanska militären alltjämt ett hot. Det skulle dröja mer än 100 år innan denna enorma krigsmaskin åter sattes in med full styrka mot väst, men då skulle också det turkiska hotet vara större än någonsin förr.

"Slaget vid Lepanto" av Andrea Micheli

Tunnelgrävning och kavallerichock

Redan 1529 hade turkarna försökt inta Wien, men misslyckats. Drygt 150 år senare var dom tillbaka. Redan på hösten 1682 påbörjade sultanen Mehmed IV sin invasion, men det skulle dröja fram tills sommaren nästa år innan hans 150000 man starka arme stod utanför Wiens murar. Österrike var vid den här tiden en del av det Tysk-Romerska riket, en union som bäst kan beskrivas som ett medeltida EU av tysktalande småstater. Den tysk-romerske kejsaren Leopold I hade ägnat tiden sedan den turkiska krigsförklaringen åt att bilda en ny helig liga (den förra hade upplösts många år tidigare). Han uppvaktade den polske kungen John III och fick till stånds en militär allians där de båda monarkerna lovade att hjälpa varandra om den andres domäner invanderades av turkarna. Och när dessa nu stod utanför Wien var det tid för kung John att infria sitt löfte, vilket han också gjorde. Förberedelserna tog fart för en gemensam polsk-tysk kampanj för att bryta belägringen av Wien. Frågan var bara om hjälpen skulle nå fram i tid.
Lyckligtvis hade Wienarna förstått att hotet från öst inte upphörde efter deras seger 1529, och sedan dess hade de rustat upp sin stad till en av världens starkaste fästningar. Murarna runt staden var massiva och starka nog att stå emot beskjutning från fientliga kanoner och att storma dem var inte heller det lättaste. Innan en angripare ens kunde nå fram till de höga murarna var han tvungen att forcera träpalisader och ett djupt, 20 meter brett dike. Allt medan han besköts av tungt artilleri placerat på specialbyggda kanonplattformar ute i diket som förbands med muren via broar.


En traditionell stormning av murarna var alltså inget alternativ för turkarna, trots att dom var mångdubbelt fler till antalet än stadens försvarare. Istället antog dom en annan taktik: Att gräva tunnlar. Planen var att gräva tunnlar under stadsmuren för att där detonera sprängladdningar vilket skulle få murarna att rasa. Samtidigt som dessa djupa tunnlar grävdes, grävde man även diken på ytnivå, vilka skulle användas för att kunna förflytta trupper fram till murarna utan att riskera att få dem skjutna i bitar av försvarskanonerna. Grävandet av dessa diken var förstås ett farligt arbete då arbetarna konstant besköts av kanoner och musköter. Detta var dock ingenting som bekom den osmanske befälhavaren Kara Mustafa Pasha. För precis som vid Lepanto var det kristna slavar som tvingades utföra det farliga smutsgörat, och dessas liv var inget som Pasha brydde sig nämnvärt om.
Turkarnas tunnlar var inledningsvis inget som skrämde Wienarna som hånfullt kallade turkarna för "mullvadar". Men under veckorna som förflöt blev situationen allt mer allvarlig, när de turkiska tunnlarna kom allt närmare stadsmurarna samtidigt som fler och fler Wienare föll offer för svält och sjukdomar. I ett försök att vinna tid och stoppa de turkiska tunnelgrävningarna började Wienarna själva gräva tunnlar i hopp om att stöta ihop med turkarna och därmed kunna förhindra nya sprängningar, något som vid enstaka tillfällen också lyckades. Detta till trots såg läget allt mörkare ut. De turkiska sprängningarna kom allt närmare murarna och ännu syntes inga tyskar eller polacker vid horisonten. 12 september anlände slutligen de allierade styrkorna till Wien, och det var i sista stund. Osmanernas "mullvadar" var mycket nära att lyckas med sitt värv att spränga hål i muren, och hade undsättningsstyrkan kommit bara en dag senare hade Wien riskerat att gå samma grynmma öde till mötes som Konstantinopel.
På grund av svårforcerad terräng hade dock den polska armén blivit försenad och de tyska-romerska styrkorna under ledning av Hertig Karl av Lorraine blev tvungna att starta striden på egen hand. Under timmarna som följde besköt de båda sidorna varandra med kanoner och en del infanteristrider förekom också. Ingen av sidorna vann några betydande segrar, det stod helt klart att de 40000 tyskarna inte förmådde att på egen hand bryta belägringen, för att ha någon som helst chans behövdes de 40000 polackerna. Dessa anlände några timmar senare och de allierade styrkorna på 80000 man kunde nu anfalla muslimernas 150000 med en enad front. I historiens största kavallerichock anföll 14000 polska ryttare den vänstra delen av turkarnas arme, i mitten för detta anfall återfanns grädden i den polska krigsmakten: de bevingade husarerna. Dessa män var inte bara disciplinerade och väl tränade, utan dessutom beväpnade med ett fruktansvärt nytt vapen: den ihåliga lansen. Ett kavallerianfall med vanliga tre meter långa lansar kunde vara nog så effektivt, det var dock möjligt för infanteri att skydda sig från dem genom att forma en spjutvägg med pikar, hillebarder eller långa spjut. Den ihåliga lans som bars av de bevingade husarerna kunde dock tack vare sin lätta vikt vara över fem meter lång, vilket gjorde det möjligt för dem att bryta igenom osmanernas försvarslinjer som skyddades av hillebarder. Det fanns inget sätt för turkarna att värja sig från detta anfall och husarernas attack blev således förödande effektiv. Man lyckades klyva de osmanska formationerna och separera en stor del av armén från huvudstyrkan varpå panik utbröt och en oorganiserad flykt utbröt bland turkarna som nu flydde bort från Wien. Segern var ett faktum. Européerna hade förlorat 2000 man, men turkarna hela 10000. Deras befälhavare, Kara Mustafa Pasha lyckades undkomma med livet i behåll, men bara för att avrättas för sitt misslyckande några månader senare.

"Slaget vid Wien" av Josef Brandt

Slutet gott, allting gott?
Förlusten vid Wien innebar slutet för den osmanska expansionen i Europa. Deras krigsmaskin skulle aldrig lyckas återhämta sig efter detta nederlag och under åren som följde drevs dom tillbaka österut och förlorade många av sina besittningar i Europa. Om utgången vid Lepanto och Wien blivit en annan hade Europa idag varit något helt annat än den kontinent vi känner idag. Hade muslimerna segrat vid Lepanto och tagit Italien hade de inte bara kunnat skända en av våra kulturellt och andligt viktigaste städer, Rom, utan även fått en utmärkt bas för nya expansioner norrut och västerut. Hade den heliga ligans arméer krossats vid Wien skulle antagligen varken Polen eller det Tysk-Romerska riket kunnat uppbåda något effektivt motstånd mot en fortsatt turkisk expansion. Jag ska inte gå så långt som att hävda att reslutet skulle blivit en fullständig islamisering av Europa. Till skillnad från tiden för slaget vid Tours år 732 som jag skrev om förra gången, hade de flesta europeiska stater vid det här laget effektiva, professionella arméer och förr eller senare hade med största sannolikhet dessa lyckats stoppa turkarna. Vem vet, kanske hade det varit upp till Karl XII och hans karoliner att rädda västvärlden om segrarna vid Lepanto och Wien varit förluster? Alledeles säkert är det i alla fall att vi i så fall hade haft en betydligt större islamisk närvaro i Europa idag, det hade inte bara varit Albanien som haft en muslimsk majoritetsbefolkning.
Precis som slaget vid Wien var slutet för det militära hoten från öst, befinner vi oss nu vid slutet av min artikelserie om slagen som formade väst. Jag hoppas att mina läsare funnit artiklarna läsvärda och att de inspirerat er till fortsatt arbete för vår civilisations fortsatta välfärd. Den västerländska civilisationen, dess folk och kulturer är saker som är värda att försvara!

För mer information:
De stora slagen (Tukan förlag)
Youtube: The Siege of Vienna, The Occupation of Constantinople
Wikipedia: Slaget vid Lepanto, Slaget vid Wien, Osmanska riket, Tysk-romerska riket

Andra bloggar om:
, , , ,