fredag, februari 06, 2009

Slagen som formade Västerlandet, del 2: Chalons

Den västerländska civilisationen har en lång och ärorik historia. Det var här demokratin tog sina första stapplande steg. Här har stora imperier och stolta kungadömen haft sina domäner. Alltid har det varit hem för fria folk som åstadkommit storverk inom kultur, teknologi och välstånd. Men utvecklingen fram till dagens moderna västerland har inte alltid varit enkel och utan sina utmaningar. Sedan urminnes tider har yttre fiender från öst önskat underlägga sig västvärlden, och hade det inte varit västerlänningarnas förmåga att föra krig hade det sannolikt inte existerat något väst idag.
Vi befinner oss idag i en situation där det yttre hotet fortfarande är påtagligt, även om det istället för arméer nu tagit form i mass-
invandring, genom vilken främmande kulturer lyckats skaffa sig större inflytande över väst än vad de någonsin lyckades med genom krig. Samtidigt förfaller väst inifrån, försvagat av politiska ideal om internationalism och mångkultur. Idag mer än någonsin är det viktigt att minnas vår historia och de slag som formade väst och säkrade vår frihet från österländsk dominans. Därför publicerar jag nu en serie i fyra delar om slagen som avgjorde den västerländska civilisationen öde. Läs, lär och låt dig inspireras.

Del 1: Persiska krigen
Del 2: Slaget vid Chalons
Del 3: Slaget vid Tours
Del 4: Slaget vid Lepanto & Belägringen av Wien


Del 2: Slaget vid Chalons


Hunnerna, Rom och folkvandringarna
Vid slutet av 300-talet var den västra delen av det Romerska riket i kris. Det en gång så mäktiga imperiet var försvagat av politiska och sociala motsättningar, och inte blev det bättre av den växande klyfta man kunde se mellan sig själva och rikets östra del. Dessa klyftor nådde sin kulm år 395 då då det tusenåriga riket delades i två och rikets östra del blev det Bysantinska riket med säte i Konstantinopel. Och medan detta rike skulle blomstra i flera hundra års tid så hade problemen för deras västliga kusiner bara börjat.
I nordöst, på de västasiatiska slätterna bodde Hunnerna. Ett nomadiskt stäppfolk som omvärlden fram tills nu ägnat föga intresse. Något som skulle förändras drastiskt under 400-talet. Under ledning av Kahn Octar och efter honom Kahn Rugila kom de tidigare splittrade Hunnerna att samlas under gemensam flagg och bli en krigsmakt att räkna med. Man besegrade snabbt närliggande folk och erövrade deras länder och härskade snart över ett respektingivande område. Hunnerna hade nu fått smak för erövringar och under ledning av Khan Attila gav man sig på sin största utmaning hittills: Det Bysantiska riket. Detta skulle dock visa sig vara en övermäktig uppgift. Trots vissa framgångar fick Attila till slut ge upp sina planer på att erövra Konstantinopel, och vände istället blicken västerut. Han angrepp de mindre kungarikena i Centraleuropa och erövrade dem. Detta innebar startskottet för vad vi idag kallar "Folkvandringstiden". Många av de folk som fått sina länder erövrade ville inte leva under hunniskt styre utan övergav sina hem och gav sig iväg på jakt efter nya hemländer. Dessa utvandrare hamnade självklart i konflikt med de folk vars länder de nu invandrade till, och inte sällan skapades en kedjereaktion då de nya folken körde bort de gamla vilka i sin tur gav sig iväg på jakt efter nytt land. På detta sätt kom hundratusentals germaner att vandra in över VästRoms gränser där de bad om kejsarens tillåtelse att bosätta sig. Detta välkomnades av kejsaren som gav germanerna status som "feoderati", vilket innebar att även om de inte beviljades något romerskt medborgarskap tilläts de bosätta sig och bruka mark inom rikets gränser i utbyte mot att de försåg armén med soldater. Kejsaren såg de germanska krigarna som ett välbehövligt tillskott, då den romerska krigsmakten var svag och inte mer än en skugga av vad den varit under rikets storhetstid.
En del politiskt korrekta skulle kanske göra en tolkning här att VästRom räddades av invandring, så var dock inte fallet. Tvärtom skulle denna germanska invandring tids nog bli vad som orsakade VästRoms slutgiltiga fall. Det är dock ett annat ämne, och inget jag ämnar gå in närmare på här.
Genom sina erövringar hade Hunnerna skapat sig många fiender, men deras relationer VästRom hade hittills varit relativt goda, under en tid bildade de till och med en allians för att möta hotet från Burgunderna. Detta skulle dock snart ändras. Exakt vad det var som fick Attila att angripa VästRom är omdiskuterat, det finns framför allt två dominerande teorier:
1. Attila menade att många av de germaner som bodde på romersk mark var hans undersåtar då han härskade över deras hemländer och krävde att kejsaren skulle utelämna dessa åt honom.
2. Efter en brevväxling med den romerske kejsarens syster Honoria, hävdade Attila att Honoria friat till honom och att han accepterat. Och nu krävde han halva VästRom som hemgift.
Oavsett vilken av dessa teorier som är den sanna vägrade kejsaren gå med på Attilas krav, varpå denne omgående klargjorde sin ambition att med vapenmakt ta vad som rättmätigt borde tillhöra honom.

Hunnernas imperium under Attila. Stjärnan visar Acquincum (nutida Budapest), vilket enligt många historiker var Hunnernas huvudstad.

Aetius besegrar Attila
Med en här på någonstans mellan 30 000 och 50 000 soldater tågade således Attila in i det romerska Gallien, där han plundrade och brände flera av regionens större städer.
Ansvaret för att möta denna invasion lades på generalen Aetius som mönstrade en här främst bestående av romerska legionärer, germanska feoderati och allierade Västgoter, men där fanns även krigare från andra germanska folk, bl.a Franker och Saxare. Det har också talats om legosoldater från norr. Vem vet, kanske fanns det Svear och Götar med i det stundande slaget? Allt som allt var Aetius styrkor jämnstarka med Attilas.
De två härarna mötes vid staden Chalons på de Katalauniska fälten. Exakt var denna plats ligger är omstritt, men en trolig teori är Champange-distriktet i de nordöstra delarna av nutidens Frankrike.
Den strategiskt viktigaste platsen på slagfälten var en lång åsrygg vilken utgjorde fältets högsta punkt och det var runt denna slaget skulle stå. Båda sidor intog var sin ände av åsryggen och började sedan strida om mitten. Aetius soldater nådde mitten först och lyckades effektivt slå tillbaka de hunniska styrkor som angrepp dem. Då de hunniska soldaterna drog sig tillbaka mot huvudstyrkan efter sitt misslyckade anfall uppstod det oordning i deras led, vilket Västgoterna utnyttjade och gick till anfall. Under detta anfall blev deras kung, Theoderik, dödad men anfallet blev ändå framgångsrikt och Attilas armé drevs tillbaka till sitt läger som snabbt omringades och belägrades av Romarna och Germanerna. Denna belägring bröts dock efter att den fallne västgotiske konungens son, Thorismund bestämde sig för att bege sig hem för att säkra sin titel som Västgoternas kung, innan någon av hans bröder gjorde det. Attila kunde således komma undan med livet i behåll, men slaget var förlorat och många av hans män med det.

"Hunnernas kamp med Alanerna" av Peter Johann Nepomuk Geiger. Alanerna var ett av de första folken som fick sitt hemland erövrat av Hunnerna.

"Dagen då Europa föddes"
Hur stor den praktiska betydelsen slaget vid Chalons varit för eftervärlden kan diskuteras. Medan vissa historiker menar att segern var direkt avgörande för västerlandets vara eller inte vara, är andra av uppfattningen att slagets betydelse inte var mer än marginell. Något som däremot inte kan förnekas är det symboliska värde slaget haft. För första gången stod stora skaror av nord- och sydeuropéer, av germaner och romare, sida vid sida och tog strid mot hotet från öst. 20 juni 451 har ibland kallats "Dagen då Europa föddes", och även om det kanske är att ta i så var det vid den här tiden som dagens moderna västerland föddes. De germanska foederati som slog sig ner på Romersk mark tog till sig mycket av den romerska kulturen och livsstilen, samtidigt som deras närvaro självklart också satte sina spår bland Romarna. På så vis tog processen av integration mellan dessa två civilisationer fart och skapade den Västerländska civilisationen. Denna integration kan vi hitta personifierad i generalen Aetius. Han var född som romare, men sägs ha haft germanska rötter. En stor del av sin uppväxt spenderade han också i den gotiske kungen Alariks hov som gisslan, och fick där fick mycket av sin militära utbildning. Aetius har ibland kallats "den siste romaren", jag skulle nog hellre kalla honom den förste västerlänningen.

För mer information:
Germanfolkens erövring av Romarriket (Alhambras PocketEncyklopedi)
Wikipedia: Hunnerna, Västromerska riket, Slaget vid Chalons, Germanerna, Folkvandringstiden