söndag, februari 01, 2009

Slagen som formade Västerlandet, del 1: Persiska krigen

Den västerländska civilisationen har en lång och ärorik historia. Det var här demokratin tog sina första stapplande steg. Här har stora imperier och stolta kungadömen haft sina domäner. Alltid har det varit hem för fria folk som åstadkommit storverk inom kultur, teknologi och välstånd. Men utvecklingen fram till dagens moderna västerland har inte alltid varit enkel och utan sina utmaningar. Sedan urminnes tider har yttre fiender från öst önskat underlägga sig västvärlden, och hade det inte varit västerlänningarnas förmåga att föra krig hade det sannolikt inte existerat något väst idag.
Vi befinner oss idag i en situation där det yttre hotet fortfarande är påtagligt, även om det istället för arméer nu tagit form i mass-
invandring, genom vilken främmande kulturer lyckats skaffa sig större inflytande över väst än vad de någonsin lyckades med genom krig. Samtidigt förfaller väst inifrån, försvagat av politiska ideal om internationalism och mångkultur. Idag mer än någonsin är det viktigt att minnas vår historia och de slag som formade väst och säkrade vår frihet från österländsk dominans. Därför publicerar jag nu en serie i fyra delar om slagen som avgjorde den västerländska civilisationen öde. Läs, lär och låt dig inspireras.

Del 1: Persiska krigen
Del 2: Slaget vid Chalons
Del 3: Slaget vid Tours
Del 4: Slaget vid Lepanto & Belägringen av Wien


Del 1: Persiska krigen

Den Joniska revolten
På 500-talet innan Kristus var det Persiska imperiet världens största och mäktigaste rike. Kung Dareios härskade över ett rike som stäckte sig från Egypten i väst till Indien i öst, han härskade även över det landområde som utgör dagens Turkiet, vid den här tiden mer känt som Anatolien. På den Anatoliska västkusten, i ett område känt som Jonien hade sedan tidigare grekiska utvandrare från Aten slagit sig ner och bildat en koloni. Dessa hade nu hamnat under Persiskt styre, något som de hade svårt att acceptera och 499 f.kr bröt således den joniska revolten ut. Uppbackade av förstärkningar från Aten drev de joniska grekerna bort de persiska marionetthärskarna, och fortsatte sedan österut. Man kom så långt som till den gamla Lydiska huvudstaden Sardes, som brändes till grunden. Till slut blev ändå upproret nedslaget, grekerna befann sig långt hemifrån och kunde inte besegra de numerärt överlägsna Perserna.

Det Persiska riket vid tiden för den Joniska revolten

Slaget vid Marathon
Kung Dareios var dock inte nöjd. Han kände till Atenarnas medverkan i revolten och planerade sin hämnd: Aten skulle likt Sardes brännas ner och dess invånare skulle föras till Persien som slavar.
490 f.kr satte han sin plan i verket.
600 skepp med uppskattningsvis 30 000 soldater ombord avseglade mot Grekland och landsteg på stranden vid Marathon 42 kilometer norr om Aten. Mot dessa stod 10 000 Atenska hopliter, tungt bepansrat infanteri beväpnade med spjut, kortsvärd och sköld, tillsammans med 1000 soldater från den allierade stadsstaten Plataiai. De båda arméerna stod sedan stilla mot varandra i flera dagar, båda ovilliga att ta första steget. Atenarna ansåg att det var bäst att vänta, då ytterligare förstärkningar var på väg från stadsstaten Sparta. Atens relation med Sparta var inte den bästa, men Spartanerna hade ändå lovat militär assistans då de fruktade att Perserna skulle fortsätta och erövra hela Grekland och de lyckades inta Aten. Perserna å andra sidan trodde att tiden var på deras sida. Med sig hade de nämligen Hippias, Atens före detta envåldshärskare, som hade jagats bort i samband med införandet av demokrati. Perserna hoppades nu att Hippias anhängare skulle revoltera och överlämna staden till dem. Men när inget tecken på revolt visade sig antog Perserna en ny plan. Halva armén skulle åter gå ombord på skeppen och segla till Aten för att inta staden samtidigt som arméns andra halva stannade kvar och uppehöll grekernas armé. Denna krigslist skulle kunna ha inneburit slutet för Aten, om inte en del av persernas styrka bestått av tvångsinkallade joniska greker. Dessa var föga roade av tanken att behöva strida mot sina landsmän, och några av dem deserterade och berättade för de Atenska befälhavarna om fiendens plan. Nu var läget kritiskt. De Atenska befälhavarna var tvungna att fatta ett beslut: skulle de retirera tillbaka till Aten för att försvara staden eller skulle de angripa den försvagade kvarvarande styrkan?
Med minsta möjliga marginal röstades det för ett anfall och soldaterna började göra sig i ordning. Trots att halva deras styrka gett sig av hade Perserna fortfarande ett klart numerärt överläge. Deras soldater var dock av högst ojämn kvalité. Centern bestod av disciplinerat, välutrustat infanteri från Iran, flankerna å andra sidan utgjordes av lättare, ofta tvångsinkallade soldater, däribland de joniska grekerna. Detta kände grekerna till och planerade därför att snabbt slå ut flankerna för att sedan attackera den persiska centern från sidorna. Planen fungerade mycket väl. Efter att ha avancerat genom ett regn av persiska pilar gick grekerna in i närstrid med sina fiender. Och medan den Persiska centern effektivt stod emot det grekiska anfallet och till och med var på god väg att bryta grekernas formation gick striden betydligt sämre för dem på flankerna. Dessa vek sig snart och flydde tillbaka till skeppen. De grekiska flankerna riktade då sitt anfall mot den persiska centern som nu attackerades från tre håll på en och samma gång. Detta var en övermäktig utmaning och snart tvingades även de fly tillbaka till sina skepp. Segern var vunnen, men för Atenarna och deras allierade fanns ingen tid för vila. Den andra halvan av persernas armé var på väg mot det försvarslösa Aten, och nu var man tvungen att i största hast marschera tillbaka till staden för att hinna dit först. Också detta lyckades man med. Minnet av denna snabba, 42 kilometer långa marsch mellan Marathon och Aten lever idag kvar över hela västvärlden genom det årliga Maratonloppet. När Perserna såg de Grekiska hopliterna stå redo till försvar i hamnen vågade de inte landstiga, utan vände om och seglade tillbaka till Persien. Hotet mot Grekland var avvärjt, för den här gången.

"Slaget vid Marathon" av Brian Palmer


Thermopyle, Salamis och Plataiai
Efter sin seger vid Marathon jublade grekerna och trodde att hotet från perserna nu var avvärjt för gott. En som dock var av en annan uppfattning var Themistokles, en Atensk politiker som också deltagit som general vid Marathon. Han vägrade tro att perserna skulle ge upp så lätt, och historien skulle snart ge honom rätt.
Hemma i Persien hade kung Dareios hunger efter hämnd ingalunda avtagit. Enligt legenden ska han haft en slav vid sitt hov som varje kväll när kungen satte sig till middag viskade i hans öra: ”Herre, glöm inte Atenarna!” Men innan han hann genomföra ett nytt fälttåg avled han, och tronen gick till hans son, Xerxes. Xerxes tycktes till en början inte dela sin faders intresse att hämnas ödeläggelsen av Sardes, utan fokuserade på helt andra delar av imperiet. De greker som betraktade det persiska hotet som en del av det förflutna måste i det här läget känt sig mycket säkra på sin sak. Themistokles vägrade dock att ändra uppfattning, så när Atenska gruvbrytare upptäckte en rik silverfyndighet och debatten tog fart om vad man skulle investera denna nyvunna rikedom i förordade Themistokles att man använda den för att utöka stadens armada. Han var dock medveten om att få var villiga att lyssna på hans varningar om det persiska hotet. Så för att få sin vilja igenom gjorde han något som även nutida politiker är kända för att göra: han ljög. Genom att påstå att Atens handelsskepp hotades av kapare från Aegina fick han till sist sin vilja igenom. Och det var i rättan tid.
I Persien hade kung Xerxes påbörjat sin plan att fullfölja sin faders värv och invadera Grekland. För sina rådgivare kungjorde han sin ambition att bränna Aten och på samma gång ”… utöka det persiska riket så till den grad att dess gräns går först vid Guds egen himmel.” Det borde nu inte råda några tvivel om att den persiska ambitionen inte bara handlade om hämnd på Aten utan om att erövra hela Grekland.
År 481 f.kr satte Xerxes sin jättelika krigsmaskin i rörelse och tågade mot Grekland. Den grekiske historikern Herodotos hävdade att persernas armé var 5 miljoner man stark, moderna historiker anser dock att 300 000 är en mer rimlig uppskattning. Detta till trots var det fortfarande den största armé som den antika världen någonsin skådat. I den klassiska 60-talsfilmen ”The 300 spartans” för man höra Xerxes spelad av David Farrar: ”För tio år sedan vid Marathon sände min far fram blott en våg. Jag leder en ocean!” Huruvida den verklige Xerxes någonsin sade något sådant ska jag låta vara osagt, men det illustrerar väl allvaret i situationen, hotet nu var mycket större än vad det vara vid Marathon. För att möta detta hot krävdes en samlad insats från alla de grekiska stadsstaterna, något som var lättare sagt än gjort. Medan det gemensamma försvaret fortfarande höll på att organiseras sändes en mindre styrka på 7 000 man för att befästa passet i Thermopyle och försöka hålla tillbaka Xerxes härskaror så länge som möjligt. Till ledare för försvaret hade man utsett kung Leonidas av Sparta som stod i täten med sin livvakt på 300 hopliter. Att man utsett Leonidas var ingen slump, det var ett vedertaget faktum bland alla greker att Spartanerna var de starkaste och tappraste krigarna i hela världen. Och det var inte att undra på. Vid sju års ålder togs gossebarnen i Sparta från sina föräldrar och placerades i ”Agoge”, en hård krigarskola där de tränade, åt, sov och levde ihop med de andra unga pojkarna. Sett med dagens ögon skulle denna utbildning utan tvekan ses som grym och barbarisk, men det fyllde sin funktion. När pojkarna blivit vuxna män och var färdiga med sin utbildning var de soldater av allra högsta kvalitet, något som skulle behövas i de stundande striderna.
Thermopylepasset var inte mer än 100 meter brett vilket gav de överlägset utrustade grekerna en stor fördel i sitt försvar. Då de kunde fylla upp hela passet från sida till sida var perserna tvungna att anfalla dem framifrån utan möjlighet att flankera dem med sitt kavalleri, en taktik som hittills varit nyckeln till framgång på mellanösterns öppna fält. Gång på gång anföll perserna men förmådde inte bryta igenom grekernas linjer, utan tvingades varje gång tillbaka med svåra förluster. Xerxes försökte då omringa grekerna genom att låta sina skepp frakta soldater som skulle landstiga bakom Leonidas styrka. Men i bukten mötte de Themistokles och den nybyggda Atenska armadan. De grekiska skeppen var välbyggda och Atenarna var som en följd av sitt geografiska läge erfarna sjömän. De kämpade tappert och hindrade effektivt alla persiska landstigningsförsök. Det såg i det här läget mycket bra ut för grekerna. Leonidas lilla styrka hade inte bara lyckats sakta ner persernas frammarsch, de var på god väg att helt stoppa den. Men på den tredje dagen vände lyckan, då en grekisk förrädare vid namn Ephialtes visade perserna en dold stig över bergen vilken skulle tillåta dem att omringa grekerna. När Leonidas fick veta detta beordrade han merparten av armén att retirera, men valde att själv stanna kvar tillsammans med sina livvakter och slåss till sista blodsdroppen.
Innan de drog ut i krig hade nämligen spartanerna rådfrågat oraklet i Delfi, länken mellan gudarna på Olympus och människorna om råd. Och hennes svar hade blivit att Spartanerna antingen skulle vara tvungna att se sin stad förstörd eller tvingas sörja sin fallne kung. Budskapet var klart för Leonidas, han var tvungen att offra sitt liv för att rädda sitt fosterland från undergång, och det var ett offer han gladeligen gjorde. En teori är att denna profetia också är anledningen att det inte fanns fler än 300 spartaner med vid Thermopyle, Leonidas visste att han var dödsdömd och ville inte slösa bort fler spartanska liv än nödvändigt. En annan, mer etablerad teori är att Sparta vid tiden för slaget firade ”Karneia”, en viktig religiös högtid under vilken det var förbjudet för armén att föra krig. Detta förbud gällde dock inte kungens personliga livvakt, vilket skulle förklarat varför de vara de enda som följde honom till strid. Oavsett vilket gjorde Leonidas och hans 300 sig nu redo för sin sista strid tillsammans med några hundra Thespianer som insisterat på att stanna kvar och strida med spartanerna. Under striden som följde avancerade grekerna ut ur passet och mötte perserna på öppen mark. Under denna strid blev Leonidas dödad. De återstående grekerna tog då hans kropp och drog sig tillbaka till en närbelägen kulle där de snart blev omringade från alla håll av perserna, men kung Xerxes tvekade ändå att anfalla dem. Medan grekerna inte förlorat med än ett tusental soldater hade perserna redan förlorat 20 000 man, och Xerxes ville helst inte förlora fler. Således gav han order att de kvarvarande grekerna skulle dödas med pilar, vilket också skedde och snart låg alla de alla döda på marken. Vad som bara någon dag tidigare varit ett krig med goda hopp om seger för grekerna hade nu förbytts till en mycket pressad situation. Det enda hindret mellan Xerxes och Aten var undanröjt och staden var tvungen att utrymmas. En kort tid därefter kunde Xerxes tillslut utkräva hämnd för Sardes när han brände ner Aten.
Men Xerxes ville som sagt ha hela Grekland, inte bara Aten, och för detta krävdes en avgörande seger mot den grekiska alliansens samlade styrkor. Men jämfört med striderna under den joniska revolten var nu rollerna ombytta, nu var det perserna som var långt hemifrån . Detta innebar problem med att förse armén med proviant och andra förnödenheter. För att underlätta transporter av dessa och därmed kunna besegra Greklands arméer krävdes en seger till sjöss. Xerxes flotta satte därför kurs mot Salamis, där Themistokles skepp hade slutit upp med skepp från övriga Grekland. Den persiska flottan var numerärt överlägsen och kung Xerxes var övertygad om seger. Den kommande striden skulle utgöra Themistokles största utmaning, men han skulle snart visa att han inte bara var en skicklig politiker och talare utan också en utmärkt militär strateg. Han sände en trogen slav till perserna som påstod sig vara en desertör och berättade att det rådde oenighet bland grekerna och att stridsmoralen var mycket låg. När han fick höra detta blev den redan självsäkre Xerxes direkt oförsiktig. Han sände iväg en del av sin armada för att blockera eventuella flyktvägar och anföll därmed inte med full styrka. Den grekiska flottan låtsades fly och perserna följde självsäkert efter dem in i den trånga Eleusisbukten. Här stötte de omedelbart på problem, då de persiska krigsskeppen var byggda för att operera på öppet hav, och hade svårt att navigera i det trånga sundet. Och det blev inte lättare av det faktum att deras skepp var klart överbemannade. De flesta av persernas skepp var nämligen bemannade av lydfolk som snarare följde Xerxes av rädsla än av lojalitet, och perserkungen kände sig därför tvungen att ha ordentligt med soldater ombord för att besättningarna inte skulle desertera. Situation var med andra ord inte den bästa för perserna och när Themistokles fälla slog igen var det med förödande effekt. De ”flyende” grekiska skeppen gjorde plötsligt helt om och attackerade perserna. Samtidigt dök resten av flottan, som legat dold bakom en udde upp och anföll perserna bakifrån. Kaos utbröt bland de persiska skeppen och deras numerära överläge var till föga hjälp. När de till sist lyckades fly hade de förlorat över 200 skepp, vilket kan jämföras med grekernas förluster som bara uppgick till 40 skepp. Det persiska hotet till havs var nu avvärjt och grekerna härskade över havet.
Xerxes fick i det här läget kalla fötter och valde att dra sig tillbaka till Persien med en stor del av sin armé. För att grekernas seger skulle bli fullständig krävdes det dock fortfarande en avgörande seger mot persernas landstyrkor vilka nu stod under befäl av Mardonius, en adelsman som var gift med kungens syster.
Detta avgörande slag skulle komma att stå utanför byn Plataiai. Mardonius placerade ut sin drygt 100 000 man starka styrka på det öppna fältet, medan de 40 000 grekerna under ledning av Leonidas brorson, generalen Pausanias ställt sig till försvar på en kulle ovanför slätten. Precis som vid Marathon följde nu en flera dagar lång väntan då ingen sidorna var villiga att anfalla. Mardonius vågade inte anfalla kullen då han ansåg den utgöra en allt för stark försvarspunkt. Pausanias å andra sidan ville inte ta strid med perserna på det öppna fältet då det skulle ge fiendens fruktade kavalleri möjlighet att flankera honom. Till sist blev det ändå grekerna som fick göra det första steget. Perserna hade lyckats stoppa leveransen av förnödenheter till grekernas armé och för att undvika svält var Pausanias tvungen att göra något. Men till skillnad från vad man kanske skulle förvänta sig så anföll han inte, tvärtom drog han tillbaka sina styrkor, ytterligare en bit bort från fältet. När Mardonius såg detta trodde han att det rörde om en fullskallig reträtt och beordrade sina soldater att jaga efter och slå ihjäl de flyende grekerna. Detta skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag. När perserna kom väl nådde fram till grekerna och striden tog sin början befann de sig i en snårig terräng där deras kavalleri inte kunde utnyttja sin rörlighet. I den infanteristrid som följde fick grekerna snart övertaget. Bakom de persiska infanterilinjerna betraktade Mardonius striden från hästrygg tillsammans med det övriga kavalleriet. Då hände något högst oväntat. De spartanska hopliterna lämnade infanteristriden och stormade ut på fältet mot Mardonius och hans män. Mardonius var i det här läget övertygad om att grekerna inte skulle våga utmana hans kavalleri på öppen mark och togs därför med fullständig överraskning. Spartanerna fick nu sin chans att hämnas Leonidas död och den tog de. Mardonius dödades och med honom en stor del av kavalleriet. Med sin befälhavare död gav Perserna upp och flydde norrut. Några mindre slag skulle ännu följa, men utgången av kriget var redan nu klart: Grekland var räddat.
"Slaget vid Salamis" av Wilhelm von Kaulbach

Den grek-romerska grundpelaren
Genom sina segrar vid Marathon, Salamis och Plataiai samt det hjältemodiga offret vid Thermopyle säkrade grekerna sin frihet från österländsk dominans. Det grekiska arvet av demokrati, vetenskap och kultur tilläts fortleva och utvecklas inom såväl Grekland som det framväxande Romarriket och skulle tids nog utgöra en av den västerländska civilisationens tre grundpelare tillsammans med Kristendomen och det germanska arvet.

För mer information:
De stora slagen (Tukan förlag)

Last stand of the 300 (History channel)

Wikipedia:
Periska riket, Marathon, Thermopyle, Salamis, Plataiai

Andra bloggar om: , , , ,