tisdag, oktober 07, 2008

Hotet inifrån

"En storslagen civilisation besegras inte utifrån förrän den förstört sig själv inifrån."

Jag tittade nyligen på Mel Gibsons film Apocalypto, som handlar om hur det mäktiga Mayariket går mot sin undergång. Filmen inleddes med citatet ni kan se ovan. Mannen bakom det hette Will Durant, en amerikansk filosof och författare. Det var i och för sig Romarriket som Durant syftade på, men citatet kan utan större svårigheter föras över på situationen i Mayariket. När de ställdes inför hårda tider valde Mayafolkets kungar och präster försöka blidka gudarna med tempelbyggen och människooffer, istället för att göra något praktiskt åt problemen. Mayas forna storhet förföll och de blev ett lätt offer när de europeiska kolonisatörerna dök upp med vapen i hand.
Det samma gällde för Rom. Under lång tid det mäktigaste och mest storslagna imperium som världen någonsin skådat, senare blott en skugga av sin forna glans. Försvagat av moraliskt förfall och sociala motsättningar klarade Rom inte av att stå emot angreppen från Hunner och Germaner och gick således sin undergång till mötes.

Jag vill hävda att Will Durans citat även gäller idag, för vår moderna, västerländska civilisation. Vår yttre fiende, Islam, har under de senaste 1300 åren försökt erövra den västerländska kultursfären för att utradera den och göra den till en del av ett världsomspännande islamiskt kalifat. Under större delen av tiden har Islam också utgjort ett reellt militärt hot mot Europa. Hade det inte varit för avgörande segrar såsom slaget vid Poitiers 732 och slaget vid Wien 1683 hade det kanske inte existerat någon västvärld idag. Med tiden har dock detta hot avtagit och i dagsläget finns det ingen anledning att frukta några nya militära aggressioner från muslimskt håll. Därmed inte sagt att hotet från islam avtagit, det har bara tagit en ny form. Genom massinvandring har islam under några få decennier lyckats skaffa sig större inflytande över Europa än vad de tidigare lyckades åstadkomma genom 1000 år av krig. Moskéer återfinns nu i de flesta europeiska länder. I England finns det lagliga shariadomstolar, och här hemma i Sverige plockar vi bort adventsljusstakar och slutar fira skolavslutning i kyrkan för att vara muslimerna till lags. Hur kunde det bli så här? Hur kommer det sig att den fiende som Europa tidigare slogs med näbbar och klor för att hålla ute nu inte bara välkomnas in, utan även tillåts komma och ställa krav på hur våra samhällen ska styras och utformas?
Sanningen är förstås den samma som hos såväl Maya som Rom, vi har börjat ruttna inifrån. Men det är inget som som på något sätt varit oundvikligt, det är ett resultat av ett medvetet och målinriktat arbete. Ett arbete utfört av den politiska vänstern.
För den sanna faran med socialismen eller vänstern i stort är inte att de riskerar att lyckas med sin revolution eller med att störta staterna och kapitalismen. Den sanna faran med vänstern är att det faktum att dom banar väg för islamismen. Ledda av tankegångar om att "arbetarklassen har inget fosterland" har vänstern ända sedan socialismens födelse fört en kamp för att bryta ner den naturliga gemenskapen inom de olika europeiska folken, och ersätta den med global klassgemenskap. I sin strävan för att uppnå detta använder sig den moderna vänstern av de vapen de anser bäst tjäna deras syften: Massinvandring från kulturellt främmande och ofta muslimska länder, samt en stark oikofobi där västerlandets och västerlänningars historiska bedrifter och positiva egenskaper förminskas, förlöjligas eller förnekas. En taktik som utan tvekan har fungerat väl. I såväl Sverige som flera andra västerländska nationer är patriotismen och den nationella stoltheten i det närmaste utraderad. Och det är detta förfall som förstör vår civilisation från innan och gör den till ett lovligt byte för Islam. För den man eller kvinna som rycker på axlarna åt sitt arv och ringaktar sitt folks traditioner har så klart inget intresse av att säga emot när högljuda och välorganiserade lobbygrupper kräver en islamisering av samhället.

Vänstern tror säkert på sina egna slagdängor. De tror säkert att de kämpar för rättvisa, jämlikhet och solidaritet. Men sanningen är den att i praktiken gör de inget annat än rullar ut röda mattan för islamisterna.

Slaget vid Poitiers 732 - Hjältekonungen Charles Martel försvarar Västerlandet från en muslimsk invasionsarmé.