tisdag, juli 08, 2008

Visst har vi anledning att vara stolta

”De första svenskarna var inte svenskar” är rubriken på en krönika skriven av en Eric Salmgren i dagens upplaga av Norrbottenskuriren. Min första tanke var att det återigen skulle vara dags för lite politiskt korrekt gallimatias om att samerna är vår ursprungsbefolkning och därmed mer svenska än oss svenskar. Jag fick delvis rätt i detta. Krönikan var sannerligen politisk korrekt, och visst nämndes samerna i den, även om det inte var där som fokus låg. Det som istället är Salmgrens huvudsakliga budskap är att det egentligen inte existerar någonting genuint svenskt, detta då Sverige befolkades utifrån när inlandsisen drog sig tillbaka. ”Kanske något för den invandrarfientliga att ta sig en rejäl funderare över.”


Tackför upplysningen, Salmgren, verkligen. Jag hade ingen aning om att den moderna människan härstammade från västra Afrika och därifrån spred sig över världen. Som den inskränkte sverigedemokrat jag är har jag alltid trott att de första svenskarna helt sonika ploppade upp ur hål i marken någonstans i Uppland, färdiga med vikingahjälm på huvudet och mjödhorn i handen.
Skämt åsido, i sak har Salmgren rätt i att de första ”svenskarna” inte var några svenskar, detta av den enkla anledningen att några sådana ännu inte existerade. Den skandinaviska halvön befolkades söderifrån av keltiska och ugriska stammar som integrerades med varandra och blev till ett nytt folk med egna etniska och kulturella särdrag, germanerna. Med tiden så utvandrade många germanska stammar från Skandinavien och bosatte sig i dagens Tyskland där de kom i kontakt med Romarna, vilka gav de områden som stammarna bebodde namnet ”Germania”, varifrån germanerna fick det namn vi känner dem under idag. Kvar i nuvarande Sverige blev två dominerande stammar: Svearna och Götarna vilka med tidens smälte samman och blev de första svenskarna.


Den Hunniska invasionen och Västroms fall på 400-talet gick antagligen ganska obemärkt förbi uppe i norden, men konsekvenserna blev desto större på kontinenten. Stora folkvandringar sattes igång och forna romerska provinser omvandlades till Germanska kungadömen. Britania blev saxiskt, och senare normandiskt territorium, i nordafrika bildades en Vandalisk stat, på Iberiska halvön bosatte sig Goter och Sveber och i Gallien upprättades det mäktiga Frankiska riket. Samtliga dessa folk var germaner och därmed från början skandinaviska utvandrare med samma förfäder som oss moderna svenskar. Sedan dess har givetvis svenskarna likt alla andra folk tagit in influenser utifrån, om än inte i den utsträckning som Salmgren tycks tro. Ett av de mer bisarra påståendena är att vårt språk skulle kommit utifrån. Så vitt jag vet härstammar det svenska språket från urgermanskan som talades av de tidiga germanerna, vilka hade sin hemvist på Jylland och i Götaland. Sedan dess har språken utvecklats i olika riktingar och bl.a. blivit till modern svenska, danska, norska och tyska, men även influerat engelskan och det latinska språket.

Och även om vi tagit in andra influenser är det säkert att säga att vi germaner i större utsträckning spridit vår egen kultur till övriga Europa än vad vi tagit in andra kulturer till vår egen. Detta gäller inte minst oss svenskar som tack vare vårt avskilda geografiska läge varit förskonade från de stora folkomflyttningar som drabbat Europa både under 400-talet men också senare. Detta har resulterat i att vi utan att ljuga kan säga oss vara del i ett av världens (eller i alla fall Europas) äldsta etniskt och kulturellt homogena folk. Det tycker jag är något att vara stolt över, oavsett vad oikofober som Eric Salmgren tycker om saken.

Läs också: Vad är svensk kultur?

Andra bloggar om: , ,