onsdag, januari 10, 2007

”Kung Göran och tidens ande”

Följande text är skriven av Matthias Andersson, och publicerades i SD-Kuriren nr 60.


Kung Göran och tidens ande

Roller:
Kung Göran – Svea rikes regent
Sir Vääs – Hans första rådgivare
Kapten – Kapten för slottsvakten

I

Sir Vääs sitter vid ett bord och betraktar en kristallkula när Kung Göran träder in från en dörr till höger, iklädd högtidsdräkt och mantel.

Sir Vääs:
Men se god afton, eders nåd.
Det sägs att både nål och tråd,
I hela riket hämtats in,
Att klä er buk så dryg och trinn.

Kung Göran:
Där har du rätt, min unge Vääs.
När furstlighet ska till att kläs,
Är ingen utgift för abnorm.
Då bör bönderna tas med storm.

Hur ska vi annars imponera?
Goda råd finns knappast mera.
Varken jobb eller pensioner,
Trots de bästa intentioner.

Ack mitt rikets svunna dar!
Varför finns din glans ej kvar?
Varför fylls dina torg,
Utav fattigdom och sorg?

I min skrud jag hoppas vinna,
Vad beundran jag kan finna.
Ty i rikets politik,
Hoppet är ett dystert lik.

Kung Göran snurrar vemodet runt i ett varv och svänger sin mantel. Sir Vääs suckar.

Sir Vääs:
Antar att man ej bör pläga,
Fråga om ni överväga,
Hejda vad vi alla vet,
Skapa vårt arbetslöshet?

Det ser ju alltmer dystert ut,
Med immigrantvåg utan slut.
Och de enda jobb som öka,
Hos polisen står att söka.

Kung Göran:
Tig, din korkade plebej!
Verkar som du glömmer dig,
Det är tabu att kritisera,
Kurd, arab pygmé med mera.

Nej, ditt smala, hala skrälle,
Tjäna nu ditt uppehälle.
Spå min framtid,och ta reda,
På vad ödet mig bereda.

Sir Vääs ser in i kristallkulan. Efter ett tag nickar han.

Sir Vääs:
Som jag trodde, majestät.
Det må låta mig rätt förmätet,
Men min gissning håller tätt,
I den framtid jag har sett.

Slut på tvister och konflikter,
Fattigdom och svikna plikter.
Gryning kommer efter kväll,
Gryning som är nationell.

Kung Göran:
Naturligtvis! Jag kunde ana,
Vad min framtid skulle dana.
Ena splittring i nationen,
Med den nya samhällstonen.

Som filosof oss rådit har:
”Finns folkmandat ej längre kvar,
Staten sina tvivel svälja,
Raskt ett nytt folk åt sig välja.”

Sir Vääs:
Den östtysken var satirist,
Ej filosof, minns jag visst,
En man med humorn som sitt kall…

Kung Göran:
Det passar oss i alla fall.

Det enda stöd som återstår,
Jag nu hos nysvenskarna får.
Och för att detta cementera,
Gammelsvensk må emigrera.

Ny nation! Nytt folk och ära!
Ny lojalitet att svära!
Nationalism i tidens anda,
Ny dag står att randa.

Kung Göran vänder sig mot dörren och ropar.

Kapten! Kör fram mitt ekipage!
Till riksdagen far vårt entourage.
Med hast vi nu till verket skrida,
Stora planer står att smida!

Under tiden stiger Kapten in och knäböjer. Kung Göran går raskt förbi honom och ut genom dörren. Kapten reser sig och följer efter. Sir Vääs sänker långsamt huvudet och sluter ögonen.

II

Sir Vääs sitter vid sin kristallkula. Kung Göran kommer in, iklädd beduinmantel, turban och under det hiphopklädsel med falska guldkedjor. Han är mycket upprymd.

Kung Göran:
Succé! Vilken fest, vilken underbar kväll.
En storslagen fest, mångkulturell.
Jag vinner respekt från var mörk protegé,
Muslim och hindu, liksom gängens arme.

Och Stockholm är rensat från pöbeln till slut,
När svenskarna från sina hem kastats ut.
Man väljer och vrakar bland jobben på AMS,
Och slipper obekväm svensk konkurrens.

Sir Vääs:
Ja, även er hustru en burqua nu bär,
Ett plagg som nog bättre i österled klär.
Och svenskarna fryser i norrländska skogen…

Kung Göran:
Blott nysvenskar vet att sin kung vara trogen.

Plötsligt skyndar Kapten in genom dörren och bugar sig hastigt.

Kapten:
Ers nåd, man gör uppror i Umeås nejd.
En dalmasarme bjuder Stockholm till fejd.
Och skåningar kommer mot staden från söder
Förenade med sina nollåttabröder.

De ämnar rasera ert styre till slut.
Med hacka och spade, med yxa och spjut.
Måhända de funnit er plan något klen…

Sir Vääs:
Måhända de vaknat fast timmen är sen.

Kung Göran:
För nysvenskar hit, ingen tid att försaka.
Låt striderna börja, ta staden tillbaka.
De minns nog min dans, för mig villigt till seger.
Jag rockade loss som en ”ghettoneger”.

Kapten:
Det minns vi nog alla, förlåt majestät.
Ni klampade knappast med ljudlösa fjät.
Men nysvenska hären är spårlöst försvunnen,
Kan ej bland gator och barer bli funnen.

Kung Göran vredgas och griper tag i Sir Vääs.

Kung Göran:
Må gudarnas hämnande eld mot dig ljunga!
Du rådde mig lömskt med tudelad tunga.
En ärelös orm närt vid bröstet jag har,
Vad har du att anföra till ditt försvar?

Sir Vääs:
Ers nåd, minns er titel är kung tolerans.
Låt mig förklara, släpp tag om min svans.
Jag har ej bedragit, jag svär mig helt fri,
Den enda bedragaren här, det är ni.

Kung Göran tar strupgrepp på Sir Vääs med båda händerna och lyfter honom från stolen. Sir Väs talar snabbt.

Ert sinne jag menar, ers högvärdighet,
Det misstolkar för er vad spådomar vet.
Vad tecken berättar om fädernas land,
Kan döljas av dogmer och drömmar ibland.

Ja, morernas fana är borta från slätten,
De valde att vika för vikingaätten.
När dalmasar tågade mot gamla stan,
De for för att söka asdyl i Iran.

Ty vad som är Svea, skall Svea förbli,
Det kan ingen ändra, nej inte ens ni.
Den framtid jag såg var ett folkets mandat.
För något de kallar en ”svensk demokrat”.

Kung Göran släpper taget om Sir Vääs och tar sig förskräckt för pannan.

Kung Göran:
SD! Åh, Gud, säg vad skall jag göra?
Vad kan jag säga? Vad vill de höra?
Måhända de ser att jag har god karaktär,
Om träskor och dalarnas folkdräkt jag bär.

Kung Göran går av scenen, muttrande och klagande för sig själv. Kapten följer honom tätt i hälarna. Sir Vääs sitter ensam kvar och ser efter dem.

Sir Vääs:
Trots vändande av kappa har jag på känn,
Den tronen får Göran nog aldrig igen.
Vad dogmerna skapa är vanskligt och kort,
De drar likt en stormvind i öknen bort.

Men vad är väl troner och gyllene ting?
Det enda som räknas när allt kommer kring,
Är sanning och heder och visshet i själ,
Att Sverige du tjänat… och tjänat det väl.